Så måste det vara, eftersom han är helt stissig och när som helst gör utfall och biter sig fast i benet, eller slänger sig kattlöst bakifrån och hänger sig kvar i armen. Jag vet aldrig från vilket håll han attackerar nästa gång. Nu ska jag passa honom i tre dagar och fullkomligt leva i kattskräck under dom här dygnen.
Jag kan inte heller med kel övertala honom att vara snäll, eftersom jag är dö-allergisk mot just katter. (jag är ifs allergisk mot ALLA pälsdjur, passande va?) Å andra sidan kelar Fnisse bara när det passar honom, OCH när det är vet man aldrig. Plötsligt händer det! Plötsligt händer vad som helst med honom i närheten.
Äsch… så farligt är det faktiskt inte. Fnisse är en ung, en så länge okastrerad, hankatt som helt enkelt är sjövild. Det blir nog ordning på honom också snart.
Sanningen är att jag gillar Fnisse (normalt är jag inte speciellt förtjust i katter, eller jag tycker ingenting om dem). Jag gillar bara två katter, vår egen Jespan (hon bara flyttade in hos oss för sex år sedan) och så Fnisse. Japp, vi har försökt hitta Jespans ägare med lappar och annonser, men nix, inget svar. Nu bor hon oss.
Så två katter är det som gäller i min värld.
Asknasiga Fnisse och superhemliga och coola Jespan (och varför hon heter så orkar jag inte ens gå in på)
Hell Cat!
Jespan
I blommlådan?!
Fnissemisse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar